Äldsta eken i parken

Parkens äldsta ek har stått på Wik sedan början av 1600-talet. Den kan berätta om landskapets förändring genom fyra sekel, och är i dag en viktig boplats för mängder av insekter och lavar.

När eken växte upp för 400 år sedan fanns inte den lummiga parken utan området bestod av stora betesängar och glesa lövskogar. Eken hade gott om utrymme och sol, och växte upp till en riktig ”sparbanksek” med tjock knotig stam och stor yvig trädkrona. När parken anlades i början av 1800-talet planterades nya träd som växte tätt och högt, och många av de gamla ekarna dog av brist på solljus. Den här eken överlevde längre tack vare att den stod i utkanten av parken vid gränsen mot de öppna åkrarna. I dag är eken till stora delar död, och den grova stammen är nästan helt ihålig.

Men trots att eken är döende myllrar den av liv – gamla och döende träd är viktiga för mängder av insekter, svampar och lavar. På en sådan här gammal ek kan det finnas upp till 1 000 olika arter.

Det rödbruna pulvret som rinner ur den gamla eken kallas för mulm och består av söndergnagd ved, spillning och rester av insekter. Mulm är ett tecken på att den gamla eken kryllar av liv.

Foto: Linn Kierkegaard.