Cerebral pares (CP)

Diagnosen cerebral pares ställs av en erfaren barnläkare eller barnneurolog, oftast tillsammans med fysioterapeut. Ofta behöver de träffa barnet ett antal gånger under en tid. Detta för att följa barnets utveckling och se vilka symtom som tillkommer, förutom förseningen av rörelseförmågan (motoriken). Det är också viktigt att se att barnet utvecklas och inte förlorar förmågor som det tidigare haft.

Olika typer av cerebral pares

Spastisk cp

Vid spastisk cp har man en mer eller mindre ökad och förändrad muskelspänning och ökade reflexer. När spastisk cp drabbar den ena sidan av kroppen kallas det unilateral cp. När båda kroppshalvorna är drabbade kallas det bilateral cp. Spastisk cp är den vanligaste formen av cp.

Dyskinetisk cp

Vid dyskinetisk cp blir rörelserna ofrivilliga och svåra att styra. Rörelserna kan också bli förvridna och skruvande. Muskelspänningen kan växla kraftigt och omotiverat.

Ataktisk cp

Vid ataktisk cp har man stora svårigheter med balansen och att samordna sina rörelser. Man har också en skakighet vid fina precisa handrörelser. Ataktisk cp är den minst vanliga typen av cp.

Man kan ha en kombination (blandform) av dessa typer, allt beroende på var i hjärnan skadan finns.

Påverkan på rörelseförmågan, motoriken 

Tonus

Vid cp finns en påverkan på musklernas spänning (tonus). Spänningen kan vara för låg (hypo) och för hög (hyper). Den kan också växla kraftigt och kallas då tonusväxling.

Cp kan leda till att man har svårt att planera sina rörelser och hålla balansen. Det kan försvåra vardagslivet, till exempel vid måltider. Då krävs det att kunna sitta med god balans och justera sin kroppstyngd. För att kunna föra besticken med mat till munnen behöver man kunna aktivera rätt muskler vid rätt tidpunkt och i rätt ordningsföljd. Det kan vara svårt när man har cp. Att sitta i en anpassad stol som ger bra stöd kan då underlätta.

Två typer av ökad tonus är vanliga vid cerebral pares:

• Spasticitet är den vanligaste och finns hos tre fjärdedelar av alla med cp. Spasticitet kan bland annat leda till att muskler spänns för mycket vid aktivitet. Det försvårar rörelsen och därmed möjligheten att utföra aktiviteten. Ett exempel på det är att många som har bilateral spastisk cp går högt upp på tå. Det gör det svårare och ostadigare att gå. Spasticitet kan öka eller förvärras vid olika aktiviteter, olika känslolägen och vid plötsliga händelser. Det kan också försvåra i situationer där personen med cp behöver hjälp av andra. Ett exempel kan vara vid av- och påklädning.
• Dystoni är mer ihållande och ofrivilliga spänningar i delar av kroppen eller hela kroppen. Det ger ofta felaktiga positioner och ställningar, och kan ofta vara smärtsamt. Vid dystoni är det vanligt med påverkan på tal och sväljning.

Kontrakturer

Vid cp är det vanligt med en ojämnt fördelad muskelstyrka och ökad styvhet i muskler och bindväv runt leder. Det gör att vissa muskler förkortas och leden blir felställd. Det kallas kontraktur och gör att det med tiden blir svårare att röra sig. Barn med cp bör gå på årliga kontroller hos fysioterapeut och arbetsterapeut så att felställningar i skelett och leder kan upptäckas tidigt och då behandlas på rätt sätt.

Talet kan påverkas

Många med cp har svårt att artikulera (tydligt uttala ord) och samordna sin andning och röst. Det kallas dysartri.  Rösten kan låta entonig, meningarna blir korta och det kan uppstå pauser. För den som inte är van att lyssna på personen kan talet bli svårt att förstå. Svårigheterna kan vara alltifrån lindriga till så grava att personen inte kan tala alls. Det kallas då anartri.

Vid svårigheter med talet kan kommunikation underlättas genom AKK (alternativ och kompletterande kommunikation).

Exempel på AKK är:

• grafiskt material, bilder, fotografier och symboler
• gester, eller tecken hämtade från teckenspråket
• talande hjälpmedel, prat- och samtals-apparater.

Kognitiva svårigheter

Förutom påverkan på rörelseförmågan kan hjärnskadan som orsakat cp även påverka den kognitiva förmågan. Med det menas exempelvis förmågan att organisera, planera och fullfölja aktiviteter, att ha koll på tid och ta till sig information. Perceptuella svårigheter, det vill säga hur man tar in och tolkar intryck via syn, hörsel och känsel, påverkar också den kognitiva förmågan. Orsaken är i allmänhet den ursprungliga skadan. En del kan ha svårt att kontrollera sina känslouttryck. Hos vissa förekommer hyperaktivitet, utbrott och ångest. Undersökningar visar att cirka 45 procent av barnen med cp också har autism och/eller adhd.

Omkring hälften av alla barn med cp har en intellektuell funktionsnedsättning. Den kan vara lindrig, måttlig, svår eller mycket svår. Oavsett begåvningsnivå kan man ha problem med koncentration och korttidsminne.

Det är viktigt att varje barn med cp får sina funktioner och funktionsnedsättningar beskrivna tidigt så att rätt stöd kan ges i rätt tid till rätt barn.

Ät- och näringsproblem

Många med cp har svårt att äta och får därför inte i sig tillräckligt med näring. Det beror på att det kan vara svårt att tugga och svälja. Dessutom kräver många ofrivilliga rörelser mycket energi och leder till ett ökat behov av näring.

Musklerna som behövs för att matsmältningen ska fungera kan vara påverkade och ge besvär från magen och tarmarna. Besvären kan till exempel vara sura uppstötningar, kräkningar och förstoppning. Smärta eller obehag i matstrupen eller magen kan leda till minskad aptit.

Epilepsi, syn- och hörselproblem

Cp kan även innebära andra besvär som beror på att hjärnan inte fungerar som vanligt. Epilepsi drabbar fler än en tredjedel av dem som har cp. Olika typer av synproblem då hjärnan inte kan bearbeta synintrycken effektivt är också vanligt, även om ögat egentligen fungerar som det ska. Skelning och synnedsättning är också vanligt. Även hörselnedsättning kan förekomma.

Orsaker till cp

Cerebral pares är en skada eller miss-bildning som drabbat den växande hjärnan under fosterlivet, i samband med förlossningen eller före två års ålder. Hjärnan kan till exempel skadas av syrebrist under fostertiden eller i samband med förlossningen. Cp är vanligare vid för tidig födsel, särskilt hos de allra mest för tidigt födda. Även infektioner och olyckor under tidiga barndomen kan orsaka skada.

Diagnos

Ofta kan en diagnos ställas kring ett års ålder. Men inte förrän barnet är cirka 4–5 år kan man definitivt ange typen av cp. Det beror på att olika motoriska symptom tar olika lång tid att utvecklas.

Som ett stöd för diagnosen utförs oftast en magnetröntgen av hjärnan. Det kallas MR-undersökning. Hos en stor del av barnen som röntgas ser man här en förändring av hjärnan som kan kopplas till barnets symtom. Det man ser vid MR-undersökningen kan även hjälpa till att datera när under fosterlivet som skadan inträffat. Undersökningen kan även ge viss information om risken för ytterligare funktionsnedsättningar, till exempel risken för att synen kan påverkas.

Habilitering och träning

När barnet får sin diagnos får familjen vanligtvis kontakt med habiliteringen. Där kan de få stöd och vägledning för att hitta bästa sätt att ge stöd åt barnet. Ett habiliteringsteam kan bestå av fysioterapeut, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog, kurator, psykolog, sjuksköterska och läkare.

Träningen för barn med cp har sett olika ut genom åren. Idag är den i första hand inriktad på att ge barnet god livskvalitet och möjlighet till självständighet.

Leva med cp

Hjärnan har en gång blivit skadad och skadan kan inte läka ut, men inte heller bli värre. Däremot kan symptom och konsekvenser förändras med åren.

Rörelseförmågan och kroppen ändras allt eftersom man växer, utvecklas och åldras. Gångförmågan förändras med stigande ålder. Av dem som kan gå med eller utan gånghjälpmedel som barn får något färre än hälften en försämrad gångfunktion när de blir äldre. Cirka en av tio slutar helt att gå. De som slutar gå är oftast de som lärt sig gå sent. Orsaker till att de slutat gå kan vara felställningar i leder, smärta, spasticitet och brist på individuellt anpassad fysisk träning. Det kan också bli svårare att styra kroppen när man växer och blir längre och tyngre.

Funktionsnedsättningens omfattning påverkar hur vuxenlivet ser ut för den som har cerebral pares. Många med cp klarar sysselsättning ute på den öppna arbetsmarknaden medan andra kan få anpassad sysselsättning som lönebidragsanställningar eller daglig verksamhet. Många klarar eget boende och familjeliv. Andra är beroende av mycket stöd för att klara sitt vardagliga liv.

Flera vetenskapliga undersökningar har visat att barn och vuxna med cp som grupp upplever att de har hög livskvalitet och beskriver att de är nöjda med sina liv. De kan till och med vara mer nöjda än jämnåriga utan funktionsnedsättning. Däremot kanske man inte alltid gör samma saker på sin fritid som sina jämnåriga. Det som många värderar högt är att kunna kommunicera och bli förstådd av sin omgivning, med eller utan hjälpmedel.

Fakta om klassifikation  

GMFCS, Gross Motor Function Classification System, är en klassifikation utvecklad för individer med cp. Klassifikationen bygger på barnets förmåga till förflyttning och sittande under olika åldersintervall. Bedömningen av barnets grovmotorik kan ge svar på föräldrars frågor om barnets möjligheter att utveckla olika förmågor som exempelvis att kunna gå. Det är också en viktig hjälp vid planering av behandlingsinsatser och sättande av realistiska mål.  

Barnets förmåga att i vardagsaktiviteter använda händerna klassificeras på motsvarande sätt enligt MACS, Manual Ability 
Classification System, en klassifikation enligt vilken man bedömer barnets förmåga att använda händerna i vardagssituationer.  

CFCS, Communication Function Classi-fication System används för att klassificera förmågan att kommunicera i vardagen med kända och okända personer. Man tar hänsyn till alla kommunikationsmetoder såsom tal, gester, beteenden, ögonpekning, ansiktsuttryck och alternativ och kompletterande kommunikation, AKK.  

Det finns också klassifikationer av andra funktioner som tal, ätande och syn.

2022-02-08

Faktagranskat februari 2022 av Magnus Påhlman,
barnneurolog, överläkare på Drottning
Silvias barnsjukhus i Göteborg.