Hur går en autismutredning av barn till?

För att få diagnosen autism måste barnet uppfylla vissa diagnoskriterier. Kriterierna beskriver vilka beteenden och svårigheter man ska ha för att få diagnosen autism. Vilka kriterierna är finns samlat i manualer. Enligt den svenska versionen av manualen, DSM-5 heter den gemensamma diagnosen numera autism. Den omfattar även tidigare diagnoser som Aspergers syndrom och atypisk autism. Har man tidigare fått någon av de diagnoserna, har man den förstås kvar.

Vem utreder?

I de flesta delar av landet görs utredningen av barn- och ungdomspsykiatri, habilitering eller på en barnmedicinsk mottagning. Utredningsteamet består oftast av psykolog och läkare. Ibland ingår även specialpedagog, arbetsterapeut eller logoped. Oftast är det vårdnadshavare som begär en utredning, ibland på rekommendation av förskolan eller skolan.

Tillsammans med en kartläggning av barnets svårigheter och behov kan en diagnos göra det lättare att ge rätt stöd och behandling. Ju tidigare diagnos ställs, desto tidigare kan man ge barnet rätt insatser. Tidiga insatser ökar barnets förutsättningar att utvecklas bra. Yngre barn har dessutom ofta lättare att acceptera sin diagnos. I tonåren kan det vara betydligt svårare att ta till sig och bearbeta en diagnos, eftersom det är en känslig period i livet då man ofta vill vara som alla andra.

Så här går det till

Först får vårdnadshavaren fylla i ett formulär med frågor om barnet. Frågorna handlar om viktiga utvecklingsområden, som till exempel språk, lek, intressen och samspel med andra barn och med vuxna. Formuläret kompletteras med att utredaren intervjuar vårdnadshavaren för att få en utförlig beskrivning av barnets tidiga utveckling, aktuella symptom och vilka konkreta problem som finns inom olika områden.

Utredaren behöver också veta om barnet haft andra kontakter med vården tidigare och om barnet har andra svårigheter eller diagnoser. Om barnet tidigare haft kontakt med barnavårdscentral eller barnsjukvård brukar den som utreder be att få ta del av journalkopior från dessa besök. En läkarundersökning görs alltid. För att utesluta att barnets svårigheter har andra medicinska orsaker kan man ibland även behöva hämta in ytterligare information från andra specialister, som till exempel neurolog, genetiker, ögonläkare eller audiolog.

För att få en bild av hur barnet fungerar i skolan eller förskolan ber man även förskole- eller skolpersonal att fylla i ett frågeformulär. Ibland gör utredaren ett besök i barnets förskola eller skola för att se hur barnet fungerar tillsammans med lärare och kamrater och hur det hanterar olika lek- och samspelssituationer. Hur man väljer att observera barnet beror på barnets ålder och mognad.

Test

I utredningen ingår också psykologiska test med barnet för att bedöma barnets förmågor och utvecklingsnivå. Här bedömer man bland annat allmän begåvning och förmåga att planera, organisera och genomföra aktiviteter. Man tittar även på barnets förmåga till socialt tänkande, till exempel hur barnet kan förstå andras perspektiv och avsikter, samt förståelse av sammanhang, det vill säga hur saker hänger ihop. Testernas omfattning beror på vad utredaren bedömer vara nödvändigt att undersöka.

Sammanställning och resultat

Informationen som samlats in jämförs sedan med de kriterier som används för att ställa diagnos. Oavsett om barnet uppfyller kriterierna för en diagnos eller inte, går man igenom resultatet av utredningen tillsammans med vårdnadshavaren. Resultatet ska också ges skriftligt. Det är vårdnadshavaren som avgör vilken information som får lämnas ut, men det är bra om även andra viktiga personer i barnets nätverk får information. Det kan vara förskole- eller skolpersonal eller andra vårdgivare i olika verksamheter. Detta är viktigt för att öka deras kunskap om barnets behov, så att de bättre kan ge barnet det stöd det behöver. Barnet har också rätt att ta del av resultatet, på ett sätt som är anpassat efter barnets ålder och utvecklingsnivå.

Om utredningen visar att barnet uppfyller kriterierna för en diagnos, kan familjen behöva stöd och insatser från en specialistverksamhet som till exempel habilitering eller psykiatri. Tillsammans med familjen och nätverket planerar den aktuella specialistverksamheten hur stödet ska se ut. Även om autism är en livslång funktionsnedsättning så förändras barnets förmågor och behov över tid. Därför är det är viktigt att man fortsätter att ha en regelbunden kontakt för att följa upp behovet av insatser och stöd. Även om kriterier för diagnosen autism inte uppfylls kan barnet behöva stöd och insatser. Då görs en planering tillsammans med familjen för hur man går vidare och vilket stöd som behövs för barnets utveckling.

Faktagranskare: Gunilla Bromark, leg. psykolog.

Version: 2021-02-03.