Koncentrationsbestämning av läkemedel

När bör läkemedelskoncentrationen analyseras?

I många situationer är bestämning av läkemedelskoncentrationen i blodet (så kallad therapeutic drug monitoring, TDM) en viktig del av terapiuppföljningen för att individanpassa doseringen. Koncentrationsbestämning är aktuell i huvudsak för att hitta rätt dosering för läkemedel med smalt terapeutiskt intervall (liten skillnad mellan terapeutisk och toxisk koncentration), men kan också vara av värde i andra situationer:

• Behandling med läkemedel där det är svårt att utvärdera effekten. En förutsättning är givetvis att det finns ett känt terapeutiskt intervall. Exempel är antiepileptika och immunsuppressiva läkemedel.
• Läkemedel med oförutsägbar farmakokinetik, det vill säga där omsättningen i kroppen kan variera kraftigt mellan olika individer och resulterande blodkoncentration är svår att förutsäga. Ett exempel är fenytoin.
• Om man misstänker avvikande farmakokinetik, såsom låg absorption eller låg/hög metabolism. Detta kan ibland förklara varför vissa patienter endast tolererar mycket låga doser eller behöver högre doser än de som anges i FASS.
• För att utvärdera effekten av potentiella farmakokinetiska interaktioner.
• Om njur- eller leverfunktionen är nedsatt med risk för påverkad farmakokinetik.
• Om man misstänker toxicitet som kan vara relaterad till höga koncentrationer.
• För att utvärdera behandlingsföljsamheten.

Så här mäter du koncentrationen av ett läkemedel

Terapeutiska intervall bygger i regel på den koncentration som uppmäts strax före administrering av nästa dos (så kallat dalvärde), efter att jämviktskoncentration har uppnåtts. Detta är den koncentration i blodet där eliminationen av läkemedlet är densamma som hastigheten av tillförseln, vilket innebär att koncentrationen håller sig kring en stabil nivå.

Prov tas därför i regel strax före nästa dos när jämviktskoncentration har inträtt. Detta inträffar efter en tid som motsvarar 4-5 gånger läkemedlets halveringstid om doseringen är konstant. Om man använder en större dos initialt (så kallad laddningsdos) kan dock jämvikten nås fortare.

Ovanstående gäller även vid dosändring samt om läkemedlets elimineringshastighet av något skäl förändras, såsom vid sänkt njur- eller leverfunktion eller vid en farmakokinetisk interaktion.

För vissa läkemedel kan det vara mest relevant att mäta den högsta koncentrationen som uppnås under behandlingen (topp- eller maxkoncentrationen). Provet skall då tas relativt kort tid efter tablettintag. Några gånger kan det vara aktuellt att mäta både dalvärde och toppkoncentration. Exempel på läkemedel i denna kategori är antibiotika som aminoglykosider. I några fall kan det vara av värde att bestämma den totala läkemedelsexponeringen (arean under kurvan eller AUC), men då krävs ofta ytterligare prover, ett exempel är mykofenolsyra.  

Kännedom om följande behövs för att kunna bedöma resultatet av en koncentrationsbestämning: 

• Tidpunkt för behandlingsstart eller dosändring.
• Tidpunkt för provtagningen.
• Doseringsintervallet och tidpunkten när den senaste dosen intogs/administrerades.
• Aktuell dosering, för att kunna avgöra rimligheten i resultatet (exempelvis vid frågeställningar kring behandlingsföljsamhet).
• Annan samtidig läkemedelsbehandling, för att avgöra om oväntat hög eller låg koncentration kan ha sin förklaring i läkemedelsinteraktioner.

Ovanstående uppgifter efterfrågas alltid i laboratorieremisser för koncentrationsbestämningar. Utan dessa kan resultatet inte bedömas, och provet kan då inte användas till att individanpassa doseringen.