Diagnostik, stöd och behandling vid adhd och add

Utredning och diagnostik

Det finns inget enkelt test som kan ge svar på om en person har adhd eller inte. Istället krävs en noggrann utredning där man samlar in och värderar information från olika källor.

När det gäller barn innebär det följande:

• Intervjuer med föräldrarna och med barnet självt.
• Inhämtning av information från förskole- och skolpersonal.
• Bedömning av barnets symtombild och förmågor utifrån.
• Frågeformulär och psykologiska testningar.
• Medicinsk undersökning.
• Genomgång av tidig utveckling och familjens sjukdomshistoria.

För vuxna krävs att man både bedömer den aktuella situationen och symtom under barndom och uppväxt.

Alternativa förklaringar till symtomen måste kunna uteslutas. Det är dessutom viktigt att uppmärksamma andra svårigheter som kan påverka

Utredningen är ofta ett teamarbete där psykolog, läkare och pedagog samverkar. Andra yrkesgrupper som arbetsterapeut, logoped och sjukgymnast kan också medverka i en adhd-utredning.

Utredningens syfte

Det främsta syftet med utredningen och diagnostiseringen är att skapa ökad förståelse för personens förutsättningar. Därigenom går det att lägga grunden för lämpliga anpassningar i miljön, till exempel i hemmet, skolan och på arbetsplatsen. Information om vad funktionsnedsättningen innebär är viktig. Informationen bör ges i direkt anslutning till genomförd utredning. Den bör ges till personen själv, samt även till föräldrar och eventuellt andra anhöriga, partner, lärare, arbetskamrater och närstående.

Bemötande och förhållningssätt

Råd om bemötande och förhållningssätt som kan underlätta vardagen har stor betydelse. Personer med adhd behöver en väl strukturerad vardag präglad av tydlighet och att de vet vad som kommer att hända. Det är viktigt att vuxna ger snabb feedback till barn och unga med adhd, att de uttrycker sig kortfattat och enkelt utan att moralisera.

Tydligt uttryckta förväntningar, gränser och konsekvenser underlättar. Situationer där problem uppstår kan många gånger undvikas om man är tillräckligt förutseende.

Omgivningen behöver ta hänsyn till koncentrationssvårigheterna, den bristande uthålligheten och beroendet av motivation som ofta förknippas med adhd. Krav och förväntningar behöver anpassas och miljön tillrättaläggas så att man undviker ständig stress och överbelastning. Strategier för att bättre hantera sin adhd behöver uppmuntras och utvecklas. Samtidigt får man inte glömma bort att uppmärksamma de situationer där personer lyckas då det stärker självförtroendet. Användning av olika former av kognitivt stöd kan underlätta, till exempel hjälpmedel som mobiltelefon och appar som kan vara minnesstöd, kan underlätta planering och tidsuppfattning.

Behandling

När det gäller behandling finns ingen metod som ”botar”, då adhd inte ska betraktas som en sjukdom utan snarare en funktionsnedsättning. Däremot är det möjligt att minska symtomen och risken för andra svårigheter. Att utveckla färdigheter och förmågor samt lära såväl personen med adhd som omgivningen att hantera problemen är viktigt. Det som visat sig mest effektivt är så kallad multimodal behandling. Det innebär att man kombinerar psykosociala och pedagogiska insatser med läkemedelsbehandling.

Psykosociala och pedagogiska insatser

De psykosociala och pedagogiska insatserna består till stor del av rådgivning och utbildning i hur man kan hantera vardagen. När det gäller barn med adhd innebär det vanligtvis att man erbjuder deras föräldrar utbildning. Det finns flera föräldrautbildningar som är utvärderade. Exempel på utbildningar är Strategi, Komet och COPE.

Barn och unga med adhd kan också själva ha nytta av direkt träning i sociala färdigheter, samspel med andra, problemlösning, impuls- och ilskekontroll, planering och organisation, koncentration och uthållighet, minnesträning etcetera.

Insatser i förskola, skola och högskola är också ett viktigt inslag i stödet och behandlingen. Insatserna kan bestå i utbildning och handledning till lärare om pedagogiska arbetssätt. Det kan också handla om anpassning av skolmiljön och utökat samarbete mellan hem och skola. Ofta behöver barnet särskilda specialpedagogiska eller elevstödjande insatser. Exempel på insatser kan vara undervisning i mindre grupp och stöd från speciallärare eller specialpedagog. Vid studier inom högskola kan särskilt mentorsstöd vara aktuellt.

Insatserna när det gäller vuxna kan bestå av information och rådgivning till anhöriga och arbetskamrater eller anpassning av arbetsplatsen. Insatserna kan också bestå av hjälp i hemmet för att klara av vardagliga sysslor som städning, matlagning och ekonomi. Det är också viktigt att få hjälp med att hantera stress, träna självförtroende och att hitta strategier för att hantera andra svårigheter. För vuxna finns även behandlingar riktade mot adhd-symtomen, som dialektisk beteendeterapi i grupp eller individuell kognitiv beteendeterapi (KBT).

Medicinsk behandling

Psykosociala och pedagogiska insatser kan i vissa fall behöva kombineras med medicinsk behandling som kan vara till hjälp. Det kan öka koncentrationen, minska överaktivitet och impulsivitet. Medicineringen består i första hand av behandling med centralstimulerande läkemedel. Studier har visat att dessa läkemedel har god effekt. Det finns även läkemedel som inte är centralstimulerande som kan ha god effekt. Läkemedlen påverkar olika signalsubstanser i hjärnan. Den medicinska behandlingen måste anpassas för barn och vuxna i varje enskilt fall. Den ska följas upp och utvärderas regelbundet på grund av eventuella biverkningar. Det sker genom bland annat mätning av puls, blodtryck, längd och vikt.

Andra behandlingsmetoder

Det är viktigt att de behandlingsmetoder som rekommenderas är vetenskapligt utvärderade och har bevisad effekt. Kraven på hur effekterna ska dokumenteras är mycket höga om man ska kunna rekommendera metoderna generellt. Metoder som inte uppfyller kraven kan ändå ha god effekt på vissa individer. Neurofeedback (EEG biofeedback) har på vissa håll lanserats som en behandling för adhd och forskning pågår kring den metoden. Forskning pågår även kring träning av arbetsminnet och hur personer med adhd kan dra nytta av sådan träning. Även fysisk aktivitet har lyfts fram med en möjlig positiv påverkan på symtomen.

Prognos

Forskning över tid visar att minst hälften, kanske två tredjedelar av de barn som har adhd, även har fortsatta svårigheter när de blir vuxna, även om inte alla fullt ut uppfyller diagnoskriterierna för adhd. Överaktivitet och impulsivitet avtar ofta med stigande ålder medan koncentrationssvårigheter kan finnas kvar hos en del och göra det svårare att fungera i vardagslivet. Det finns också en grupp som upplever att de som vuxna bara har kvar lindrigare problem, som de lärt sig att leva med och hantera.

Barn med adhd löper generellt en ökad risk för misslyckanden i skolan, problem med kamratrelationer och olika psykiska tilläggsproblem. En viss ökad risk finns också för att hamna i missbruk och kriminalitet, även om det endast gäller ett fåtal. Avgörande för prognosen är om barnet har mycket stora svårigheter med inlärning, beteende och känslomässiga problem. Om barnet får tidig förståelse och väl anpassad hjälp i familj och skola förbättras prognosen.

Texten är framtagen av Infoteket om funktionshinder.

Faktagranskad av Johan Isaksson, leg psykolog vid sektionen för barn och ungdomspsykiatri, Akademiska sjukhuset. Docent vid institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.

Infotekets övriga faktatexter om adhd

Här på webbplatsen kan du också läsa:

• Om adhd
• Lättläst om adhd.
• Lättläst om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
• Adhd och add i vuxen ålder.
• Flickor och kvinnor med adhd och add.
• Medicinering vid adhd.
• Råd till föräldrar vid adhd.