Biverkningar

Vid behandling med läkemedel måste alltid risken för biverkningar vägas mot den förväntade nyttan hos patienten. En biverkning kan drabba alla organsystem och det är viktigt att läkemedelsbiverkning alltid finns med som en differentialdiagnos när nya symtom dyker upp. 

Vad vet vi om biverkningar?

Man har i olika undersökningar funnit att biverkningar orsakat eller bidragit till minst fem till sju procent av alla sjukhusinläggningar. Cirka tio procent av sjukvårdsbudgeten i Sverige har beräknats gå åt till följd av biverkningar.

Biverkningsinformationen i FASS och läkemedlets produktresumé bygger initialt på data från kliniska studier som gjorts innan läkemedlet registrerats. Patienterna som ingått i dessa studier har ofta varit väldigt selekterade, med få komplicerande sjukdomar eller övriga läkemedel. Studierna har även genomförts under en begränsad tidsperiod. De vanligaste biverkningarna kan därmed förväntas ha identifierats, medan kunskapen om ovanliga biverkningar och långtidsbiverkningar är mer bristfällig när ett läkemedel är nytt på marknaden. Biverkningsinformationen uppdateras så småningom med information från spontanrapporterade biverkningar eller nya studier, allteftersom läkemedlet används i befolkningen.

Frekvenser

Biverkningar delas in i sex grupper utifrån frekvens:

• Mycket vanliga (≥1/10).
• Vanliga (≥1/100, <1/10).
• Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100).
• Sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000).
• Mycket sällsynta (<1/10 000).
• Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Frekvensangivelsen av biverkningar har genom åren hanterats olika och de statistiska underlagen till biverkningsinformationen i FASS eller produktresumén skiljer sig därmed beroende på när läkemedlet registrerades. Det går inte att utifrån biverkningstexten jämföra biverkningsfrekvens mellan olika läkemedel. Även för utbytbara generika kan biverkningstexterna skilja sig trots att substanserna är bioekvivalenta.

Typer av biverkningar

Biverkningar brukar delas in i olika klasser utifrån ett teoretiskt resonemang kring uppkomstmekanismen:

Typ A – förväntade utifrån den farmakologiska verkningsmekanismen, samt dosberoende. Exempel på dessa är blodtrycksfall av betablockerare.

Typ B – oväntade, sällan dosberoende. Ofta är någon immunologisk mekanism involverad, vilket ibland kan innebära att reaktionen fortgår även efter utsättning av läkemedlet. Exempel på en typ B biverkan är Stevens-Johnson syndrom.

Typ C – ökad risk för insjuknande av annan sjukdom. Mekanismen är oftast okänd och inget tydligt tidssamband finns. Exempel på dessa är ökad risk för insjuknande i hjärtinfarkt vid långvarig NSAID-användning.

Biverkning eller inte?

Läkemedelsbiverkning bör alltid finnas med som differentialdiagnos, och följande faktorer kan stärka misstanken:

• Tidssamband – symtomet uppträdde/förvärrades efter insättning av ett läkemedel.
• Dossamband – symtomet uppträdde/förvärrades efter doshöjning av ett läkemedel.
• Övriga differentialdiagnoser är osannolika – läkemedelsbiverkning är ofta en uteslutningsdiagnos.
• Mekanismen är trolig i förhållande till det/de läkemedel som patienten står på.
• Symtomet finns beskrivet för något/några av patientens läkemedel.
• Positiv dechallenge – utsättning av ett läkemedel medför förbättring av symtomen.
• Positiv rechallenge – återinsättning av ett läkemedel gör att biverkningen återkommer.

Det finns några få men allvarliga tillstånd där läkemedelsbiverkning ska misstänkas i första hand. Detta gäller till exempel anafylaktiska reaktioner som ofta uppträder i direkt anslutning till läkemedelsadministrationen, Stevens-Johnsons syndrom och Torsade de Pointes.

Nedanstående förenklade checklista från Socialstyrelsens Indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre kan vara till hjälp för att identifiera symtom som kan vara uttryck för läkemedelsbiverkning hos äldre patienter. Klicka här för att öppna tabellen i nytt fönster. 

Klicka här för att se en tabell med samma information presenterad utifrån läkemedlen. 

Syftet med tabellerna är att kunna förebygga allvarliga läkemedelsbiverkningar genom att i tid upptäcka vissa symtom och tillstånd.

Källa: Socialstyrelsens indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre tabell 7 och 8 (socialstyrelsen.se)

Se även Socialstyrelsens Diagnostiska checklista för förbättrad läkemedelsanvändning hos äldre (socialstyrelsen.se) för mer detaljerade listor över biverkningar.

Förhindra och hantera läkemedelsbiverkningar

• Välj läkemedel och dos utifrån patientens ålder, njur- och leverfunktion samt eventuella interaktioner med övriga läkemedel/kosttillskott som patienten tar.
• Överväg upp- och nedtrappning av de läkemedel där detta är aktuellt.
• Ta hjälp av laboratoriediagnostik vid behov: koncentrationsmätning av läkemedlet, farmakogenetisk utredning, utgångsprover inför långtidsbehandling.
• Följ alltid upp patienten avseende effekt och biverkningar, gör regelbundna läkemedelsgenomgångar, gärna med symtomskattningsskalan PHASE-20 för att identifiera symtom som kan ha samband med läkemedelsbehandling.